Johan Asplund (1937-2018)

Han lämnade jordelivet som han levde det: ganska diskret. En gripande dödsannons daterad den 13 november, försynta förfrågningar på sociala medier. Jo, professor Johan Asplund har gått bort och lämnat ett enormt tomrum efter sig.

Man hörde honom aldrig i radio, såg honom aldrig på tv, läste inga intervjuer med honom. "Läs mina böcker", värjde han sig småleende när förfrågningar kom. 

Och läste hans böcker gjorde man. I synnerhet gjorde man det 1991, när hans "Essä om Gemeinschaft och Gesellschaft" publicerades som ledde till en omfattande diskussion på kultur- och ledarsidor om sociologen Ferdinand Tönnies begreppspar och hur de kunde appliceras på det moderna samhället. Konflikten mellan gemenskap och samhälle är som bekant fortfarande högaktuell, i dagens livliga diskussioner kring klaner, medborgarskap och identitet. Alla sådana diskussioner kanske borde börja med en omläsning av Asplunds bok, och den uppföljning som kom året efter: "Storstäderna och det forteanska livet".

Johan Asplund var född i Jakobstad i Finland. Han var under ett tiotal år professor i psykologi vid Köpenhamns universitet, och flyttade 1995 till Lund för att där bli professor i kultursociologi i stället. Ryktet gick att han hade en skräddarsydd professur som innebar att kunde slippa allt utom att tänka och då och då, när han kände för det, skriva. En sällsynt och utomordentlig lösning värdig en av våra stora tänkare.

Det fantastiska med Asplund var att hans lugna, njutbara stil och hans förmåga att se sammanhang mellan samhället i teori och individen i praktik. Titeln på en tidig bok – "Om undran inför samhället" (1970) – kan stå som nyfiken devis för allt han senare kom att skriva. För att ge exempel på hans spännvidd kan man nämna några andra titlar: "Ett ostämt piano är hemskt", "Om hälsningsceremonier, mikromakt och asocial pratsamhet". "Hur låter åskan?" och "Angående Raymond Chandler".

Samtliga dessa framkallar den där förundran man känner när en skönlitterär författare lyckas bygga fram en gestalt som kunde vara verklig. Asplund får sina läsare att ideligen ropa aha! eller jamen precis! eller men ... det är ju ...! När jag läste hans definition av den urbana människotyp han kallar "misantropiskt oförbindlig" insåg jag förbluffad att han beskrev en av mina närmaste vänner, punkt för punkt. Partiet finns i en essä kring flygaren Amelia Earhart i början av "Storstäderna ...". Läs och förundras, ty även du känner minst en misantropiskt oförbindlig människa.

Jonas Thente, Dagens Nyheter, 20 november 2018.

 

Johan Asplunds sätt att skriva om psykologi och sociologi var avmystifierande och syftade alltid till att göra vetenskapen "barnsligt enkel". Hans resonemang utgör pärlband av konkreta och underhållande exempel som fångar vår uppmärksamhet och får det att "ljusna" för tanken.

I sin underbara lilla bok "Hur låter åskan? Förstudium till en vetenskapsteori" (2003) berättar Johan Asplund om den glädje han erfor första gången han bytte ventilgummi på sin cykel och fick klart för sig hur det fungerade. Ventilen är ett slutet metallrör med ett hål på sidan. Över hålet sitter det rörformade, tättslutande ventilgummit. När man pumpar in luft vidgar sig gummit och låter luften passera in i däcket, för att sedan åter sluta till hålet så snart luftströmmen upphör. "Jag inspekterade den lilla tingesten", skriver han, "och fick klart för mig hur den fungerade – exakt hur den fungerade. Denna och en rad andra liknande episoder har stannat kvar i minnet främst som en sinnesstämning. Det var som om det ljusnade." […]

Det är viktigt att förstå att Asplund inte avser att mystifiera kunskap och vetenskap. Tvärtom, han var allergisk mot mystifikationer. Hans sympatier låg alltid hos en vetenskaplig grundinställning som inte går ut på "att mystifiera utan att avmystifiera; den är inte esoterisk utan exoterisk; den är alltid, så långt det är möjligt, ’demonstrativ’, dvs. tydligt förevisande. Dess högsta stadium är det ’barnsligt enkla’ ". I det avslutande kapitlet i "Hur låter åskan?" får Christopher Polhem stå som en företrädare för denna grundinställning. Men Asplunds egna böcker strävar alltid mot ett sådant Polhemskt ideal av barnslig enkelhet.

Naturligt nog hade Asplund därför en avog inställning till vetenskapsteoretiska riktningar som han tyckte fjärmade sig från den Polhemska barnsligheten. Det kunde gälla såväl tekniska analytisk-filosofiska system som vad han på ett ställe kallade "det postmoderna vrövlet". Även stora delar av den samtida populärvetenskapen går på tvärs mot det Polhemska idealet genom att mystifiera och därigenom få läsaren att stå gapande i beundran inför de vetenskapliga "geniernas" obegripliga insikter. Asplunds sätt att tilltala sina läsare är den rakt motsatta.

Men nu har hans röst tystnat, och sorgligt är det. De finns för få som han idag. Och det har det väl alltid gjort – det krävs mod för att tänka själv, och mod är alltid originellt, som Wittgenstein en gång noterade. Ventilgummin finns det väl knappast heller längre – moderna cykelventiler fungerar utan. Men åskan mullrar fortfarande. Så vid nästa oväder kan du väl se till att ha en bok av Asplund till hands, brygga en kanna te, krypa upp i läsfåtöljen och följa med på upptäckarstråt.

Martin Gustafsson, Svenska Dagbladet, 27 november 2018.

 
 
 

 

 

 
 

 

 

 

Comments are Disabled