Estera

Själva människan finns där inte, inte hennes erfarenheter av det brott hon utsattes för av en hel stat. Men Ivar Frischers svartvita foton skapar en suggestiv stämning av frånvaro. Så här nära kommer vi med konventionella forskningsmetoder, verkar Brygger säga. Hit men inte längre. Essän blir en meditation över vad som återstår när själva människan är borta. […]
Dubbelvolymen gör inga anspråk på att komma med färdiga svar på hur vi ska minnas åt dem som är borta. Men de pekar ut en anständig riktning.

Ola Larsmo, Dagens Nyheter

Hur kan man förpacka något så skitigt och otäckt som Förintelsen, så vackert? frågar jag mig. Det visar sig gå alldeles utmärkt. […]
Berättelsen blir tätare efter befrielsen från Bergen-Belsen, när Ester Frischer kommer till Sverige, bland annat flyktinglägret i Skatås, i Göteborg. Till slut återstår inga svar i boken, bara frågor: 'Hur kan solen skina över Lagerhaus G?' 'Hur kan vi skratta vid Elbes strand?' 'Varför äter vi en lunch i Bergen-Belsen?' Det är sorgligt givetvis, men också vackert.

Bernt Hermele, Göteborgs-Posten

Den som räddar en människa, skriver Brygger, räddar en hel värld. Estera är Bryggers försök till tikkun olam, genom att befria Ester från det hon faktiskt kan befria henne från: glömskan – genom beskrivningen av platserna, genom nedskrivande av Esters berättelse, och levandegörandet av denna berättelse via den egna erfarenheten, en balansakt som Brygger hanterar med skärpa och varsamhet […] rymmer Bryggers texter just det befriande tillstånd som uppstår när en författare med ordets hjälp får någonting att vidgas i en. Som gör luften lite lättare att andas, kanske rentav inger en känsla av hopp.

Maja Thrane, Judisk krönika