Göteborgs-Posten inifrån

Våren 2016. Det är då bubblan spricker. Smällen hörs över hela Sverige. Stampenkoncernens skuldberg är en bra bit över en miljard kronor. Konkurs är nära till hands. Men Stampen klarar sig med rekonstruktion. I Svenska Mässan sitter nyhetshungriga reportrar och lyssnar på vad Peter Hjörne har att säga.

Nittio år tidigare, alltså år 1926, hade en annan Hjörne inte heller det så lätt med finanserna. Men farfar Harry Hjörne lyckades genom hårt arbete och smarta idéer rädda Göteborgs-Posten från nedläggning och på sikt göra den till en av landets största och mest lönsamma morgontidningar.

År 2016 är Peter Hjörnes kompanjon i de våghalsiga affärerna, Tomas Brunegård, långt borta från hetluften. Redan 2014 har Brunegård tjänat så mycket pengar genom Stampen att han inte längre behöver bekymra sig om brödfödan. Men frågan är om han verkligen var nöjd med sina 90 miljoner för nio GP-år? De såta vännerna Peter och Tomas och deras affärer och inkomster blir ett naturligt samtalsämne i Stampenkretsar. Ord som girighet, storhetsvansinne och fartblindhet nämns antingen det är journalister, grafiker eller kontorsanställda som yttrar sig om det som hänt.

I boken Göteborgs-Posten inifrån skriver och berättar 39 journalister om sina år, erfarenheter och minnen från tidningshuset. Resultatet är en salig blandning av avslöjanden, händelser och människor.

Medverkar gör Kenth Andreasson, Jan Arell, Berit Bergendahl, Cege Berglund, Maria Berggren, Åsa Brevinge, Sarah Britz, Karl Johan Bondeson, CG Claesson, Malin Clausson, Lars Dimming, Pär Düsing, Lena Ekstrand, Göran Ekstedt, Gert Gelotte, Gunilla Grahn Hinnfors, Peder Grell, Nils Hanson, Anders Hansson, Dick Henriksson, Sture Hegerfors, Anne Johansson, Anders Jörle, Peter Lenken, Birgitta Leufstadius, Stephan Lövgren, Karl-Eric Magnusson, Madeleine Sahlman, Sten Sjögren, Gunilla Skoog, Maria Sköld, Udo Sponberg, Ulf Stenberg, Henrik Strömberg, Ulf Sveningson, Catarina Testart, Kristina Torell, Ingrid Wirsin och Lars-Gunnar Wolmesjö.

Journalisterna återger i boken vad som fastnat i hjärta och hjärna och det blir mest små. små ord av kärlek, eftersom man gärna minns det bästa. Eller som en av dem, Henrik Strömberg, säjer sig alltid ha haft, ett lynnigt minne; "ömsom skarpt som kniven, ömsom lika blankt som stålet i densamma".   
   Journalisten Lars Gunnar Wolmesjö ger ifrån sig en besviken suck: Hur kan man spela bort ett sådant arv?

Birgitta Brobeck, Dagens Nyheter

Trots omfattande historik är det kritiken mot GP som svider för ansvariga på tidningen, som vägrar att skriva en rad om boken.
– Först väntade vi. Sedan blev vi förbannade. En notis kunde vi ju ha fått. Men det har gått ut på redaktionen att inte befatta sig med den här boken, säger Lars Dimming.
– Vi är absolut inte ute efter pengar. Det är ideellt arbete. Det är snarare en vink till Hjörne och Brunegård för deras girighet. Hela överskott kommer att gå till Stadsmissionen i Göteborg.

Lasse Dimming, intervjuad av Kai Martin i Göteborg Direkt