Det förflutna är ett annat land

Minnesbilder

I Det förflutna är ett annat land berättar Ildikó Márky om en barndom och uppväxt i 1940-talets och 1950-talets Ungern i skarpa och pregnanta minnesbilder – kanske bara möjliga för den som en gång för alla lämnat sitt land bakom sig.

De dramatiska och gåtfulla familjehistorierna står för alltid ristade i minnet, varken rättade eller anpassade för en senare tids syften. Bild på bild fogas med poetisk precision till varandra och gestaltar ett barns och en tonårings uppväxt i en tid av politiskt förtryck. Det förflutna är ett annat land är en bok om en stark livsnärvaro mitt bland barndomens och ungdomens skuggor – skuggor av Sovjetepoken, men också skuggor av en epok då landet tillhörde ett mäktigt Centraleuropa.

En bok om outtröttlig kärlek under komplicerade familjeförhållanden, om en mors kamp, om en frånvarande far och om ett klarsynt barn. Det förflutna är ett annat land är en berättelse om överlevnad som trots den hårda tid den beskriver ändå flödar av ljus, ett minnesarbete som förvandlar det försvarslöst utsatta till betydande prosakonst.

Ildikó Márky har tidigare utgivit sex romaner och översatt ungersk litteratur till svenska, bl.a. Endre Ady och Péter Esterházy. Hon var varit yrkesverksam som läkare och är professor emeritus i barnonkologi.

Márky är fenomenal på att visualisera miljöer och teckna personer – som exempelvis den oförglömliga faster Tünde: ”Hon liksom skyfflade sig uppför trapporna insvept i ett moln av ord.”

Mikael van Reis, Göteborgs-Posten

Márkys prosa är fri från åtbörder, vilket inte är detsamma som korthuggen. Meningarna är ofta långa, rika i synnerhet på substantiv. För det är väl så, genom föremål och bilder, det förflutna helst ger sig tillkänna. Ett träd eller ett hus blottlägger här den döende svan mellan ”Radetzkymarschen” och murens fall som hette Centraleuropa. Man kan tänka på Gabriela Melinescu, eller till och med på Elias Canetti.

Rebecka Kärde, Dagens Nyheter

Men det är först nu, med denna minnesbok, som hon skriver om Ungern sådant hon minns det första hemlandet. Boken har en underrubrik – ”Minnesbilder” – och den kan fattas bokstavligt […] Och hon återger också sina minnen med fotografisk skärpa. […] Ildikó Marký gör ingen tidsfilosofi av sin minneskonst, men hon gör ändå just som Nabokov: hon minns bilder. Och när bilden blir mättad uppstår den paradoxala tidlöshet som Nabokov eftersträvade. 

Arne Melberg, Svenska Dagbladet