Fruktar inget, ångrar inget

Ethel Rosenberg avrättades för spioneri tillsammans med sin man Julius den 19 juni 1953. Sedan dess har hon varit föremål för lika mycket beundran som avståndstagande, en kalla krigets hjältinna eller en förrädare. Var hon skyldig?

Hur kunde hon välja döden och att göra sina pojkar föräldralösa hellre än att samarbeta med FBI i jakten på kommunister? Spelade det någon roll att nästan alla i Rosenbergaffären var judar, de åtalade, vittnena, försvarsadvokaterna, åklagarna, domaren?

Kenneth Hermele låter oss först ta del av Ethel Rosenbergs egen berättelse i den nyskrivna monologen Så länge jag andas. På den följer en fyllig essä – Hon synade bluffen – som placerar in Ethel Rosenberg i jakten på en bättre värld, i kalla kriget, i kommunisthetsens USA, i terrorbalansens skrämmande verklighet. 

Till slut kommer vi att veta om hon var skyldig eller ej – och viktigare – vi kommer att förstå de val hon gjorde.  

Kenneth Hermele beskriver förtjänstfullt vilken roll antisemitismen spelade i rättegången och opinionen mot det judiska paret. […] Den är lärorikt och pedagogiskt skrivet om tidens kommunistjakt i USA, världsläget och det amerikanska rättssystemet. […] i Hermeles händer spännande trots att vi vet hur det slutar.