Bohuskustens fruntimmer. Kärva öden, de flesta födde sex, sju, tio ungar. Några dog. Små töser blev fort pigor. Vad har vi hört om dem? Envis, sträng, ilsken. Fattig. Snäll. Rolig. Trägen. Barnamörderska? Sant eller osant?
Ingalill Andreassons Töser ville jag inte ha följer ett dussin tidstypiska unga flickors väg genom livet, via deras brev och foton, via husen de levde i, männen de levde med – eller utan. Med stöd av fakta och av hur de formades av sill och sten, präster och sprit. Från nödår, genom krigsåren, ända fram till hemmafruarnas sextiotal. Drygt hundra års kvinnoliv.
Detta är en del av texten om Ingalill Andreasson Töser vill jag inte ha. Läs mer
Vid tiden för sin prosadebut med novellsamlingen Västerut arbetade Hilma Strandberg på telegrafstationen i Fjällbacka. Hilma Strandberg kom från en kulturell och högborgerlig familj i Stockholm, närde litterära drömmar och greps av tidens upprorsanda. Den s.k. genombrottslitteraturen och dess estetiskt-politiska utmaningar förvandlade i ett slag hennes föreställningar om författarens roll.
Och det var i mötet med den bohuslänska kustkulturen och dess auktoritära samhällsmönster som de nya lärornas verkliga betydelse och möjligheter framstod i hela sin vidd. Hon ville rapportera vad hon sett med egna ögon.
Västerut utkom första gången 1887.
Hilma Angered-Strandberg (1855-1927) var under sin levnad en av Sveriges mest lästa författare. Genom Bokförlaget Korpens utgåva av hennes Skrifter i urvalkan nu detta bortglömda författarskap återupptäckas.
