”Vi styrs av våra instinkter och blir djuriska på något sätt. Männen ska rädda våra liv och vi andra är där för att stötta dem. Ett hopplöst liv för kvinnorna. Det finns inget stort i livet.”
Våren 1992 var Ismeta Džafić från Karadaglije femton år och skulle gå ut åttonde klass. Men skolavslutningen ställdes in. Kriget var på väg. Allt avstannade: drömmar, ambitioner, framtidsplaner, allt.
Sex kvinnor berättar rakt och okonstlat om hur de överlevde under kriget i Bosnien och Hercegovina 1992–1995, om flykten till Sverige, om livet både före och efter kriget. Männen finns här också, men det är kvinnorna som talar nu. En gång hade de trygga och bra liv i det forna Jugoslavien. Nationalism var för dem en främmande ideologi som inte ingick i deras tankevärld.
Detta är en del av texten om Modet att minnas. Läs mer
I november 1969 placerades tvåhundra polsk-judiska flyktingar på Marstrand, för att bo på ön under vinterhalvåret och lära sig svenska. De hade blivit fördrivna från sitt hemland, där de levt i generationer, och började sina nya liv på en kall och ödslig klippö.
Vissa hade överlevt Förintelsen, andra hade vuxit upp efter kriget utan att känna till sin judiska bakgrund. Polens antisemitiska kampanj blev en chock som förändrade allt.
Detta är en del av texten om Flykten till Marstrand. Läs mer
