»Fångar du något?» ropade Bonnie till den tysta mannen ute i floden.
»Det finns ingen fisk här», svarade han.
»Vi går», sa Mau.
Mannen kom upp ur vattnet, han tog sina skor i handen. Bonnie började skratta.
»Vad är det som är så kul?»
»Vi står mitt i en bild. Men vi är inte med i den.»
»Vad menar du?»
»Det fanns en gång en konstnär som hette Brueghel. Han gjorde tolv målningar, en för årets alla månader, men bara fem av dessa existerar idag. De är värda miljoner! Det här, precis denna plats där vi står, är en av de försvunna och den heter November med svarta. Eller morer. Vi står här, men där borta,», han pekade på den andra sidan, »är det en fågel- fälla, en sådan där bräda som hålls upp med en stötta, och när fågeln promenerar in, så klappar fällan ihop.
»Dem känner jag till», sa Silfo. »Man lägger korn i sådana fällor, som lockbete.»
De betraktade den andra sidan, innan de vände om och gick. Några stora svarta kråkor hade slagit sig ner i träden. »Ett ögonblick», sa Mau, »jag kommer.»
De var halvvägs uppe vid bilen när de hörde skottet. De vände sig om. Mau stack ner i en pistol i byxlinningen och täckte den med sin t-shirt.
»Vad händer?», frågade Bonnie.