Magnus Haglunds essä Lyssnare handlar om det som äger rum när ljud och konst förs samman. Den beskriver den ljudande konstens historia från Marcel Duchamp till Christina Kubisch, från John Cage till My Bloody Valentine. Men den berättar också om hur ljudskapandet öppnar sig mot verklighetens buller och drömska efterklanger, allt det som låter i våra liv och det som skulle kunna låta.
Boken är en replik på Ulf Lindes essä Spejare från 1960, och använder sig av leken som ett sätt att befria lyssnandet.
Magnus Haglund är författare och kulturskribent, bosatt i Göteborg. Han har tidigare publicerat böckerna Den nakna staden, Åke Hodell och antologin Musikens frihet och begränsning.
Här får vi följa författaren på en resa till några nordiska samhällsvetare och kulturpersonligheter: Johan Asplund, Joachim Israel, Ulf Linde, Thomas Mathiesen och Dag Østerberg.
Han besöker dem och samtalar kring både personliga och samhälleliga frågor.
"På hemvägen känner jag mig lite avslagen. Det blev en del vinhävning framåt kvällen. Johan höll en avslutande monolog om tillvarons mysterier, som han menade kunde sammanfattas i en formel – vilken har jag glömt. Men han pratade länge och väl för sin sak. […] Jag har fått med mig en bunt deckarrecensioner som reslektyr. De bär i högsta grad Johans särprägel: hans alldeles unika förmåga att se något nytt och spännande i det trista och invanda, ett grepp på ledan som visar att livet trots allt är mycket större än ens fördomar. En tid efter mitt besök i Tjörnarp får jag ett brev från Johan, som avslutas med orden: – Jag har sagt upp min professur. Jag skriver och frågar vad han ska göra istället, och får svaret: – Ingen aning."
