En gång startade jag ett bokförlag.
Ibland frågar jag mig själv: Varför?
Ett skäl är att jag hade studerat samhällsvetenskap i nästan tio år vid Göteborgs Universitet och började förstå att en institution alltid är en institution – i varje fall den sociologiska.
Ett annat skäl är att när man skriver texter så bör man ta sig makt över villkoren för texternas vidare öden. Att överlåta sina skriverier till anonyma förläggares godtycke är sällan förnuftigt.
Ett ytterligare skäl är att vi var några stycken – Bosse Bergman, Cecilia Frostenson, Lennart Karlsson och jag – som gärna undersökte vad det innebär att göra böcker.
Skriva och illustrera. Sätta och trycka. Sprida och debattera.
Ja, så här kan man fortsätta och framlägga skäl efter skäl.
I stället vill jag hävda att det nödvändiga villkoret för mig att vrida på startnyckeln var en man vid namn Johan Asplund.
Hade jag inte mött den mannen på nyåret 1968 hade jag idag sannolikt producerat absurda ytligheter för televisionsbruk.
Detta är en del av texten om Ur En bokförläggares memoarer. Läs mer
