”Någon gång längs vägen blev jag arg. Kanske var det på tionde våningen i en liten sammanträdeslokal på Stockholms Stadsteater, då teaterchefen uttryckte att alla är utbytbara. Så här i efterhand upplever jag detta uttalande i början på 1990-talet som en skiljelinje där omstruktureringen av institutionsteatrarna tog fart.
Min ilska steg över hur teatern blev allt mer styrd av behovet av publiksuccéer och stjärnor att locka publik med. Kollegor blev illa behandlade av regissörer och teaterledningar. Personalen ansågs stå i vägen för organisationens utveckling. Jag kände skam över att till slut själv vara den som lommade ut från teatern med svansen mellan benen, fråntagen känslan att vara behövd. Jag börjar där, mitt i ilskan.”
Detta är en del av texten om Den kapitalistiska skådespelaren. Läs mer
